Den senaste tiden har varit underbar. Jag har mått så bra. Alla små saker har varit som pusselbitar som har fallit på plats och gjort allt perfekt. Idag brast det totalt. Fan. Det är så typiskt. Jag förstörde allt igår. 

Dessutom saknar jag pappa som bara den. När jag var hemma hos mamma i fredags och såg alla hans saker som stod kvar i badrumsskåpet kändes det så konstigt. Det var som han bara hade åkt bort ett tag. Det är ju trots allt 9 månader sen på lördag, men ändå slutar man inte hoppas på att han ska kliva in genom dörren som vanligt vid tjugo över fyra, sedan gå in och sätta sig vid köksbordet och berätta om alla idioter på hans jobb.

Snälla, kom hem igen. Utan dig är jag inte mig själv.